torsdag 18 september 2014

Torsdag i trappan

Då gårdagen inte direkt präglades av trevligt flow kan den här torsdagen bara bli bättre.
Någon jädra motto på flow får det ju lov att vara.
Här på bloggen kommer inte allt upp, sannerligen inte.
Vilken styrka det är att ha bra kollegor att prata med på sitt arbete!

Men nu är det nya friska tag som gäller och jag passar på att köra barbent idag också, undrar om det inte börjar bli dags för strumpor snart?
Än så länge dryga 2 veckor kvar till fjärrvärmehögtiden och 31 dagar kvar till Amsterdam. Man har mycket att se fram emot minsann.

onsdag 17 september 2014

Going to work präääcis som vanligt

Igår hann jag allt jag ville, jobba, springa, föräldramöta mig.
När min mejl fick fullkomligt frispel igår eftermiddag (för andra gången på en vecka) tyckte jag att det passade riktigt bra att dra hem.
Jag kan inte längre skicka mejl, bara ta emot och det är definitivt ett klart hinder i arbetet om jag säger så.
Vi ska se om vi kan få ordning på det idag. Ja, inte jag men en e-postspecialist från it-enheten ska få pyssla.

dagens vita blus, finstickad och florstunna ärmar är från Wera, utsvängda jeansen från Esprit

tisdag 16 september 2014

Glasklar shopping på lunchen

Jag har sett att mina kids redan har något slags ekollonprojekt på gång. På diskbänken finns det en skål med ekollon i vatten så det kändes liksom glasklart att klicka hem en fin vas!
Svenskt Tenn firar Estrid Ericsons födelsedag (120:e) med ett finfint pris på den vackra Ekollonvasen, 120 pix - endast idag.

Helt vanlig tisdag tror jag

Tänkte jobbajobbet och sedan med hjälp av lite tidsoptimism hinna med en träningsrunda innan föräldrarmöte.

dagens skjorta Lindex, byxa HM, toffelsköna skor från & Other stories

måndag 15 september 2014

På jobbet idag

....hjälpte jag en vänlig och glad äldre herre att få fram ett telefonnummer varpå han säger;
- Förr fanns det telefonkataloger, de var bra att ha.
Jag hinner aldrig berätta att de blev så dyra och att vi därför slutade köpa in dem och att vi mer än gärna hjälper till att leta upp nummer via tjänster på nätet, för han fortsätter glatt;
- Kanske de (han syftar på katalogerna) kommer tillbaka nu när vi har fått nästan 13%!
Han ler med hela ansiktet och riktigt myser.

Jag känner hur hela jag stelnar till, liksom stelnar i en rörelse.
Först tänker jag "säger han det han säger eller missuppfattar jag?"
Sedan inser jag.

Efteråt känner jag mig både kall och omskakad.
Nu tror jag inte att farbrorn hade just telefonkatalogerna som viktigast på dagens agenda, sättet han sa det på gav mig emellertid känslan av det fanns någon slags önskan av att backa tiden, gå tillbaka till ett slags samhälle som inte finns längre.
Jag tror att han passade på och tog tillfället att få tala om sin förtjusning över ett valresultat som han var väldigt nöjd med.
Och jag står där och undrar.... är han medveten om vad han röstat fram?

Visst ja, dagens också

Kör lite orange idag, ett reafynd från i somras som dessvärre visade sig vara en smula transparent. Det är förlåtet eftersom det är roligt snitt på tröjan med fint fall.
Transparent tyg avhjälper man med ett linne som dessutom kommer ge värme, 7 plus nu på morgonen.
Kamerablixten ger en käck överexponering men det är smällar man får ta.

dagens oranga bidrag kommer från COS, jeansen från Monki

Det här var inget bra

Jag mäktade inte sitta uppe hela natten igår och valvaka, efter helgens bravader var jag trött.
Sedan såg man ju rätt tidigt åt vilket håll det barkade hän.
Och det barkade verkligen.
När jag vaknade på morgonen och läste slutresultatet kan jag konstatera att det känns verkligen inget bra att SD är tredje största parti.
Jag vet inte riktigt vad det har blivit med alla medborgare runt omkring mig.
Vill man ha ett främlingsfientligt parti i toppen? Som ska vara med och ta beslut?
Vill man det? Förstår man vad man säger ja till?

söndag 14 september 2014

Valsöndag med träningsvärk

Började med att göra val direkt på morgonen, vilken typ av frukost ville jag ha av hotellets buffé?
Det blev pinsamt många skivor ananas och god yoghurt.
Sedan åkte vi hem och så blev dags för ett så mycket viktigare val.

Enligt traditionen gick vi hela familjen på vår valpromenad, med röstkort i näven bort till vallokalen och denna gång fick ju äldsta också rösta.
Att promenera idag var skönt mot dagens goa träningsvärk på framsida lår.
Har gått och funderat på gårdagens fina lopp.
Vad kul det var fast jag fick slita för kilometrarna, det var nyttigt.
Och vilket löparväder! Perfa.
Mmm, vilken bra lördag det blev, känner mig peppad inför all träning som nu ligger framför mig.
Jag ska inte sticka under stol med att det blir tufft att hämta in, jag har tappat i fart både bokstavligt och träningsmässigt. Jag får väl träna och så får vi se hur långt det räcker.

Sedan har jag funderat på vad dagens val kommer klinga ut i för Sveriges del.
Nu sjunker jag ned i tv-soffan och kollar in valvakan.

lördag 13 september 2014

Dags för ett långt löparrapportinlägg i vilket Libby missar att visa respekt mot distansen halvmarathon, laddar och kommer igen och får bubbel

Långa rapporter från lopp har vi inte haft här på länge men nu är det dags.
DN Stockholm halvmarathon har jag inte testat tidigare men nu så!
Det började riktigt fint, septembersol i ryggen och med Britney Spears i lurarna Work bitch (ehum) - jag kände mig peppad och hade spring i benen.
Och som alltid trångt i starten och in i vägtunneln, Klaratunneln, var det varmt som attan och fortsatt trångt.
Här gick jag ut för hårt, dumt nog. Vet inte om jag gjort så förut, hade svårt att hitta rätt och rimliga fart och sprang för dagens form alldeles för intensivt.
Jag borde tänkt mig för lite, halvmarathon är en distans som man (jag) bör ha respekt för, inledningvis hade jag inte det idag.
Och vad händer då? Jo, då blir det pay back-time, jajamän.

Banan var riktigt fin men mer kuperad än jag förstått och med så många dagar i sjukhörnet och zero träning i bagaget började krafterna tryta vid 10 km. Skitkorv också.
Men jag fattade fortfarande inte galoppen utan försökte köra på, vid 15 km kan man väl säga att allvaret kom i fatt mig.
Då började förhandlandet.
Nu får du lov att och acceptera att under 2 timmar kommer du inte in, Libby. Okej, då. 2:04 då?
Då får du ta och lubba på, Libby.

Utmed Söder Mälarstrand  fick jag kriga till mig kilometrarna och så var jag lite nervös för stigningen som skulle komma vid Tantolunden.
Och hoppla, där kom stigningen och jag fick slå ned ytterligare på farten. Med mantrat jag-går-inte, jag-går-inte matade jag mig fram, fram, fram.
(inte tänka på marathon, bara vara här och nu, här och nu, bara mata, mata, mata)

Och så dyker 19 km-skylten, bara så där. Men hallå! 19 km, jag börjar räkna kilometrar.... då är man ju för fasen nästan i mål!
Och när jag springer uppför Sankt Paulsgatan (det var fan vad uppför det var) och når Götgatan så sjunger George Michael plötsligt Freedom i lurarna. Helt perfekt med lite 90-talsskrål - jag känner krafterna återvända, jag kommer inte att klara sub2 - jag har inte ens tittat på löparklockan sedan 16 km, ett medvetet val men! Jag blir minsann lite sprallig! Stockholm ler emot mig, publiken är fantastisk, det är nedförsbacke mot Slottet och jag känner plötsligt sann löparglädje.
Tja, sedan ser jag till att vara smart och inte försöka tokspringa. Det är lätt att man tror att man är i mål men den sista kilometern ska också matas undan.
Och till sist når jag Norrbro och stänger av klockan på 2:02.
Jamenjavisst - det får väl duga då.
Kaffet i målfållan ut - himmelskt gott. Påse med ombyte hämtas och så sammanstråla med Mannen som är nöjd med sitt lopp.
Jag bestämmer mig för att vara nöjd också.
Med en omiljövänligt lång varm dusch och lite bubbel i kroppen känner jag med tillförsikt på kommande träning.
Fasen - nu gäller det verkligen att komma i något så när fas för nästa utmaning.
Då ska jag springa dubbelt så långt.
Well, well cykelställ - nu väntar en middag på oss och så ska loppet ältas ett par varv.

Det välbekanta surret i kroppen

Så här dags för en vecka sedan var man inte kartig precis.
Nu sitter jag glädjande nog i köket med en kopp kaffe, laddad med gröt och känner in det välbekanta surret i kroppen.
Nervös-inför-lopp-surret.
Verkar inte spela någon roll vad gäller omfattning och längd av lopp, surret kommer som en beställning och alla tics och ritualer inför lopp blommar för fullt kan man säga.
Tävlingsnerver har jag aldrig haft anledning att skryta om att ha, det händer att jag undrar varför jag utsätter mig för det.... fast egentligen vet jag ju varför! Det är ju så roligt!
Idag har jag anledning att oja mig lite över hur det egentligen står till med formen. Med en sådan sönderhackad träningstid (och sett över hela året... det förtjänar nästan ett eget gnällinlägg) som det har varit och så nyss som jag reste mig ur sjukhörnet kan det blir hur som helst det här.
Måhända är det lite dumt/galet/väl optimistiskt (välj alternativ själv) att jag ger mig ut på ett långt lopp där det ingår nummerlapp. Det är lätt att man glömmer att man har inställningen "det är ett träningslopp för mig" när man har lappen på bröstet. Och tävlandet är ju som tidigare Libby vs Libby.

Nåja, det där kan jag ju älta hela bilresan upp till Sthlm om jag känner för det.
Springa ska jag göra i alla fall och jag har laddat med en spellista som jag hoppas ska ge mig pepp och stöd om det skulle behövas. Tokstirrat på kartan har jag också gjort som om nu det skulle hjälpa och så får vi se om det blir två knutar eller tre knutar på skosnörena.
Två= träning
Tre= tävling
sådan är lagen.

fredag 12 september 2014

Ett slags fredagsmys


  • lackar naglarna - måste absolut ha nylackat inför lopp
  • plockar med löparkläderna - blir orange imorgon
  • testar löparklockan - den piper inte längre och hittar satelliter igen
  • klickar hem nya löparskor - ska springa in dem till Amsterdam tänkte jag
  • anmäler mig och Mannen till nya lopp - jag är envis som en gnu

Känns ju kul att det är fredag och huvudvärken är annorstädes

Fredag! Fredag!
Och jag vaknar för första gången på länge utan att ha ont i huvudet direkt så fort jag slår upp mina ljusblå.
Det är ett tecken.
Jag känner mig inte täppt.
Det är definitivt ett tecken.
Mannens halsont är borta.
Halleluja, praise the Lord!
Vi bestämmer oss.
Nu springer vi!
Nej, inte nu, just nu men imorgon.
Morgondagens träningsrunda får bli i hufvudstaden.
Roligt!

dagens i trappan; min stickade lilla favorit med små rosetter (!) från HM, kjolen min följeslagare från Asos (vill ha en till i annan färg)


torsdag 11 september 2014

På lunchen sitter jag ned och funderar

När jag äter lunch på egen hand, ute på lokal på väg till möte brukar jag snabbt försjunka i tankar. Ni vet, ett rikt inre liv.
Det är intressant att iaktta sina medmänniskor. Alla de som är här på sin lunch t ex.  Vad jobbar de med? Kultur? Administration? Hälsa? Snälla saker för andra?
Vilket får mig att fundera på alla som jobbar med att allt i samhällskroppen ska fungera, allt som liksom bara måste funka för att vi ska upprätthålla demokrati, rättvisa, omvårdnad, utbildning, för att bara nämna några viktiga byggstenar.
Ibland har jag svårt att föreställa mig, verkligen förstå att det som är min verklighet sannerligen inte är något självklart. Verkligen inte för alla, inte ens här där samhällskroppen ändå finns där, för min och din skull. Allt som är uppbyggt och fortsätter att byggas, finslipas. 
Fast jag vet ju, det är olika, det är så inåt helsike orättvist fördelat i världen, det där med fungerande samhällen som inte är direkt människofientliga. 
Sånt händer det att jag filosoferar över.

Torsdagsmorgonens funderingar och en Trappans

Jag var inte trött på trappan, själva momentet, men jag kände mig lite trött... på mig själv... tror jag.
Men efter väldigt fin feedback hänger nog trappan med trots allt, tills jag trappankrisar nästa gång ;D
Det roar mig ju och är ju rätt harmlöst.
Jag blir lite trött på mig själv ibland och ibland är det mitt alter ego Libby som får ta lite stryk skulle man kunna analysera det hela lite amatörmässigt.

Trött var jag också igår afton när jag trampade hem i den mörknande kvällen. Och det efter en sån där kväll där jag langade böcker och hjälpte folk så det stod härliga till. Och alla besökare var så där trevliga och roliga och sa tack så mycket för hjälpen.
Förresten oftast, oftast är det faktiskt så på mitt jobb. De flesta som man får serva är glada och snälla. På biblioteket får man ju träffa så många olika människor. Tror inte det går en dag utan att jag tänker på det.
Så många olika... olika åldrar, bakgrund och olika behov av vad vi på biblioteket kan hjälpa till med.
Och mitt kvällspass hade föregåtts av ett arbetsflow som vore jag touched by God.
Vissa dagar sticker ut lite. Guldjobbardagar.

dagens orangea bidrag kommer från Lindex. Top Simple och byxorna som är blanka i strukturen kommer också fr Lindex... 

onsdag 10 september 2014

Vilket förtroende

Kollega ber mig utvärdera träningsmagasin inför förnyelse av våra prenumerationer.
Ett hedervärt uppdrag som jag tänker ta på djupt allvar.

Onsdag i trappan

Det är inte för att kokettera som jag funderade på om dagens i trappan borde pausa.
Känt mig lite småseg på sistone, med inspon.
När jag började med trappans så var det för att det är kul med vardagskläderna och det är ju det jag använder mest. Jag roas själv av att se andra och för att uttrycka mig lite slarvigt men jag tror ni fattar; vanliga tjejer vad de väljer för att uttrycka sig klädmässigt. Det roar mig och det behöver inte vara dyra prylar för att vara fancy.
Att fota märkte jag snart är ett rätt bra sätt för att ständigt återuppfinna sin garderob. Från vilken det i mitt fall oftast och framför allt just nu mest handlar om återvinning eftersom något slags inte-köpa-just-nu-tänk lagt sig över garderoben. Vilket när som helst kan ändras till shoppingläge men det är ju inte precis så att man går runt och fryser.

Så långt med kläd- och trappanfunderingarna för idag.
Nu väntar jobbajobbet till sena kvällen.

dagens stickade den lovely kabelstickade tröjan från COS och rutorna från Wera eller om det var Åhléns, mer eller mindre samma lika

tisdag 9 september 2014

Från trappan

Trodde ni att ni skulle slippa en vardagens i trappan?
Näru.
Fast nog har det fallit mig in att det kanske är dags att avsluta detta ständiga poserande i trappan... men så blev det en trappans idag också.

dagens prickar Lindex, byxor de där bästa sköna från Monki

Efter jobbet

Asså, vad göööör man när man inte springer?
Stannar länge på jobbet och jobbar jobbet?
Japp.
Och sen då, när man kommer hem och inga ungar hojtar om mat?
Då sjunker man ned i fåtöljen och bygger nya musiklistor för sina eventuella future löprundor.
Det gör man.

Mannen undrade; vad gör vi sedan, när våra kids flygit ur boet (uhäääää!!)?
Då kan vi äta fil varje kväll om vi vill, sa jag.

måndag 8 september 2014

Film i sjukhörnet

En snygg rock i morgonljuset gör halva grejen.
Jamen jag tycker han gör en riktigt bra insats som Mr Darcy, bäste herr Matthew MacFadyen. Jag har ju genom åren sett filmen ett antal gånger och denna sjukhelg har jag dessutom roat mig med att först se BBC-versionen av Stolthet och fördom (från 1995) och sedan kört långfilmsversionen (från 2005 där sagda herre figurerar) och ja, jag är på det hela taget mycket nöjd. 
I tv-serien har man ju mer tid på sig och kan därför riktigt gotta sig åt alla förvecklingar. Dansscenerna är näst intill oändliga i tv-serien, de hoppar omkring som galningar och vill aldrig sluta. Om man jämför dansandet så är det intressant att se att i långfilmen är det betydligt mer rörigt, stimmigt, folkligt framställt. 
Familjen i långfilmsversionen som sådan känns också mer äkta om man nu kan dra sådan höga växlar på detta ämne. Deras måltider t ex är mer lika riktiga familjemåltider faktiskt, som det ser ut när ett gäng med tonårsdöttrar och föräldrar försöker få till en måltid.
Och som jag älskar Donald Sutherland som Mr Bennet i långfilmen. Ack ja.
Mr Darcy är precis så stram som sig bör men i långfilmen lägger han upp en mer plågad min. 
Elizabeth Bennet tillåts vara lite mer kvick och ungdomligt spirituell i långfilmen, rätt kul att det blir olika tolkningar av dessa huvudpersoner i detta drama tycker jag.
Men båda varianterna har en given plats i mitt hjärta förstås, jag kan inte välja en enda favorit.
Att tv-seriens Mr Darcy dyker i sin lilla damm (plums ner med sin fina vita skjorta) känner de flesta till men i långfilmen gör man en annan version, ack så värdig en tvär Mr Darcy.
Här får han istället (i MacFadyens tolkning) vandra fram i morgonljuset oklanderligt klädd så där lagom gentlemannamässigt slarvigt i vit skjorta, snygga byxor, höga stövlar och viktigast av allt; med sin långa rock slängandes om sig. Ja, man bör ta en titt på herrmodet i filmerna, det är flott.
Och ja, då står ju Elizabeth Bennet där som av en slump (praktiskt) - de kan inte sova pga kärleksgrubblerier och så går det som det ska gå - det är suveränt snyggt gjort.
Och slutet är genialiskt gjort i långfilmen! Man tror man ska levereras typ blommor i kyrkan och glada brudpar men se - det får man inte.
Som ni säkert förstår skulle jag kunna grotta en långt inlägg om detta men stoppar där för denna gång.
Ännu mera på plussidan för dessa filmer; det alltid så smärtsamt vackra engelska landskapet.
Oj, jag får lite längt efter det igen.


And it goes on

Och där jag ligger i sjukhörnet och matar på med Emma med gölliga Gwyneth (från 1996!!!!) sitter yrseln i och det hm..... känns det som jag nästan får.... ont i halsen igen...?
Meh, va fasen?
Kan man utveckla någon slags överkänslighet mot den här sortens filmer eller kan de framkalla sjuka bara för att man alltid tittar på dem när man är sjuk?
Men jag som tänkte se en till nu, på direkten!
Jag orkar inget annat. Vill bara dricka a nice cup of the, dear och se ut över det engelska landskapet.


Och löparklockan bara piper vidare. Skitbra batteri, måste jag tillstå.